Japp, fredag. Denna krökandets dag, eller kväll/natt kanske. Skitsamma! Jag ska starta denna klagoafton med att säga att jag är sjuk. Stackars mig. Påbörjar andra veckan som sjukling nu faktiskt. Var hos läkaren och fick diagnosen "ospecificierad virusinfektion". Jaha sa jag, fick läkarintyget, skakade hand och gick hem.

Rätt skönt kan tyckas, men jag vill gärna bli av med detta nu helst.

Mer sömn till mig! Bara en sådan sak, en fredagskväll mitt i julkaoset.

Jag vet att hälften utav er som trycke på länken slutade läsa, eller tappade intresset efter första stycket, det skulle jag ha gjort iallafall. För visst finns det inget tråkigare än att läsa om folks krämpor och besvär? Jo, det är det, sa läkaren och suckade... Skoja! Eller? 

 

Vad är det som får oss till att vilja dela med oss av våra sjukdomar och besvär lite här och där? 
För min del så är det nog för att jag tycker lite synd om mig själv och vill gärna att någon berättar för mig hur synd det är om mig som måste vara hemma i två veckor, sjukskriven ifrån mitt jobb och nerbäddad i min säng. Japp, det är sjukt synd om mig. 

 

Lite så kan jag känna när jag ser statusar som ploppar upp lite här och lite var, fast det är väl bara jag som känner så säkert. "Det är kallt ute *ledsen smiley av något slag*" är en av mina favoriter för övrigt.
Då tänker ni som rynkar på ögonbrynen att "Men ta bort facebook, instagram, twitter och alla andra sociala forum om det är så jobbigt att läsa hur extremt jobbigt det är för mig att det är kallt ute när snön inte ens hunnit lägga sig!" Nej! Säger jag då. Vad ska jag annars roa mig med om dagarna!? För när jag ligger där nerbäddad och varm som ett j*vla as i min säng så måste jag få ha något att störa mig på i mitt elände! Så därför vill jag ju nästan tacka er (och mig själv) som skriver detta på alla sociala medier. Nu har ju jag bara två som jag aktivt använder, men jag kanske ska skaffa twitter och allt vad de nu heter så att jag kan få bli lite argare?

Nu blev jag ju lite kluven mitt i allting, men men. Jag kan känna lite oro samtidigt, till er stora förvåning. För när jag nu läst allt på dessa berömda klagomurar så kanske det finns någon där som verkligen behöver hjälp på riktigt. Som skickar ut en virtuell hjälplös hand, för vem som helst att ta tag i? Om då alla känner som jag. Vem ska då hjälpa den personen? Den personen kanske tycker att det är kallt ute för att denne inte har något hem att värma sig i, eller kläder för den delen. Den personen vågar inte säga annat än att det är kallt ute, för att det läskigaste som finns är att be om hjälp och visa sig svag. 

 

Jag har bett om hjälp. På mitt sätt. Jag har sträckt ut en hjälplös hand och hoppats på att någon tagit den.
Jag har gjort saker jag kanske inte borde ha gjort, men lärt av detta. Jag är mänsklig, precis som du.
Varför ska du få dömma mig då? Du som inte känner mig, du som bygger din syn på mig genom ett rykte du har hört. Du hörde ju ändå ryktet ifrån din bästa vän och han/hon har ju alltid rätt. Eller?

God natt alla krökare och ickekrökare, hoppas att ni vaknar med hälsan i behåll!

 

Idag hände något en vän till mig som ingen i hela världen ska behöva vara med om. Hon förlorade sin syster.

Jag personligen kan inte sätta mig in i en värld där min syster inte finns. Mitt kött och blod, och framför allt en vän för livet. Familjebanden är ett utav de viktigaste sakerna vi har i livet och man ska inte ta sin familj för givet någonsin.

Med det sagt så har jag haft en grej gnagandes i mitt huvud sedan igår kväll. Jag har som nämnt tidigare inte varit inloggad här sedan 2011. Så nu mer än två, nästan tre år senare så ser jag att en okänd person kommenterat ett av mina inlägg där jag skrev om känslor jag hade då och hur värdelös jag kände mig då.
För att vara ärlig så tog jag bort inlägget jag pratar om, för att det väckte minnen jag inte trodde fanns kvar.
Hur som helst så var denna kommentar rent ut sagt elak och liknades mest vid kränkning. Denna människa som inte på något sätt känner mig har suttit och skrivit att jag är en så kallad "hora", att jag är patetisk och borde koncentrera mig på bättre saker i livet än att "knulla runt", som hon/han var övertygad om att jag gjorde.

Men då tänker jag såhär efter att ha läst den kommentaren tre år senare.. Jaha? Vem är du? Vad har du för sorts allmän rätt att lämna åsikter om vad jag skriver när du inte vet vem jag är?
Jag vet jag vet.. nu får ju den här människan precis som hon/han vill genom att jag ger en typ av respons i form av irritation.

För det är ju det den här människan vill ha. Jag tycker att det är så sjukt synd att tjejer som är i den åldern jag var då, idag har samma problem. Det slängs elaka kommentarer lite hit och lite dit utan direkt bakgrund eller fakta. Istället för att vifta bort denna negativitet så tar man istället åt sig. Trots att jag vet att jag är ju ingen hora. Jag har aldrig i hela mitt liv tagit betalt för sex och har inga intentioner till att göra det heller. Trots detta så tog jag åt mig. Absolut inte på samma sätt jag skulle gjort för tre år sedan men jag lät det nå mig och göra mig förbannad. Varför gör man så mot sig själv? Varför låter man människor man inte känner nå en på det sättet? "I dagens samhälle så klarar man sig bäst genom att vara tuff." Hört den förut? Ja, jag med. Det är sant i det stora hela. Självklart så klarar man av utmaningar bättre om man är tuff. Men då måste man ju bli tuff först. Hur blir man det? Börjar man röka så är man sjukt tuff har jag hört, då platsar man bland de coola kidsen.
Fast 30 år senare så är det ju inte så tufft längre när man ligger där med lungcancer, skitförbannad på sig själv för att man tog den där förbannade cigaretten när man var 13 år.
Så tänker man inte. 30 år är ju väldigt lång tid, så då gör det ju ingenting om jag bara röker ett tag.

Ja.. Man är lite konstig när man tänker. Eller som jag. Som tänker alldeles för mycket, hela tiden. Överanalyserar allt gör jag.
Det är därför jag sitter här och är irriterad över en kommentar jag fick av en person jag inte har en aning om vem det är för tre år sedan. Nu fick jag ju ut allt det där iallafall. Även om det inte är viktigt för dig som läser så är det viktigt för mig, och kanske någon annan som läser det här att veta att det finns fler som tänker för mycket och som fick elaka ord skrivna till sig när de var yngre. Jag vill framför allt nå ut till de som är med om detta nu. Som inte riktigt vågar berätta vad de blir utsatta för.

Det är inte okej att skriva vad man vill, till vem man vill. Hur mycket yttrandefrihet vi än har i det är landet så är det inte okej att vara elak mot någon som är svag, och inte mot någon som är stark heller för den delen.

Nog för ikväll. Kom ihåg att vara starka, och ni som inte orkar det: Ta ingen skit! Berätta för någon ni litar på istället.

Tänk att jag alltid tänker att nu ska jag tamejfan skriva allt jag har i mitt huvud, rakt uppochner, inga konstigheter.
Så sitter jag här och blir helt tom på ord... Eller jag har ord med de kommer inte ut. Det var över ett år sedan jag var här senast.
Mycket har hänt som förändrat mig som person, gjort mig starkare, men samtidigt till en väldigt sluten person. Det är bra. Ibland.
Man ska inte vara som en öppen bok för allt och alla. Man ska vara försiktig med vad man säger och framför allt med vad man gör.
Jag har gjort saker jag ångrar, saker som gör mig otroligt ledsen ibland. Jag kan komma på mig själv med att tänka på hur jag tänkte när jag gjorde ett antal saker.
Jag har sårat människor, skitit i människor och skitit i mig själv.

Ikväll sitter jag här för att jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen. Vart vägen leder vet jag inte. Det enda den kan berätta för mig är vart jag varit och vart jag inte borde återvända.

Jag har växt och blivit en otroligt stark person på den här vägen.
Vägen har fått mig att skratta, gråta och den har fått mig att ge upp. Flera gånger. Jag har älskat den här vägen minst lika mycket som jag har hatat den. Den har fått mig att gå vilse.


Det känns som att jag behöver stå här ett tag, samtidigt som jag vill springa till värmen så fort det bara går. Jag är trasig, precis som många andra. Kanske behöver lagas. Men jag är fortfarande här trots allt. 

Jag är stark och jag klarar av det här med.

Tillbaka på ruta ett starkare än någonsin.

Det konstiga med dig är att varje gång jag ser in i dina ögon så kan jag helt plötsligt inte prata.

Jag tappar både mening och mål.

Jag kan inte vara arg, jag kan inte vara ledsen.

Så starkt och så lockande..
Ensamheten ekar i form av tystnad. Det är bara jag här. Jag och mitt ljus.
Jag går och fortsätter att gå i hopp om att hitta en utväg.
Till min förskräckelse börjar mitt ljus att sakta tappa sin kraft.
Min puls bränner i halsgropen och jag vågar inte andas.
I takt med att ljuset blir svagare och svagare ser jag konturer.

Allting blir som det blir, och när det väl har hänt så finns det ingenting som du kan göra åt saken.