Ännu en dag passerar.
Vi träffades idag. Du var utslagen, förstörd.
En en gång har du gjort bort dig och dina vänner vill inte veta av dig.
Du sökte tröst och ringde mig, ber om att få träffa mig.
Jag vet inte ens vad jag ska känna, du är en bra kille, det vet jag.
Men du tänker inte innan du gör saker.
Därför tycker jag synd om dig.
Att träffa dig gör ont, i din närhet känner mig liten och svag.
Jag såg i dina ögon att du börjar ge upp.
Du känner ingen mening med livet.
Därför blir jag orolig, försvinner du så vet jag inte vad jag gör.
Jag ljuger dig rätt upp i ansiktet, det vet jag men jag kan inte säga att det finns någon annan.
Jag kan bara inte det. Du förstår bara inte hur ont det gör.
Vill inte se dig bryta ihop. Vill inte att du ska känna dig lika ynklig som jag.
Ingen förtjänar det. Speciellt inte du.
Jag saknar dig. För mycket antar jag..
För jag känner ingenting längre. Jag är så krossad så att jag inte har någon makt inför dig.
Minsta lilla du gör blir jag påverkad av.
Du säger att du känner dig orolig om kvällarna för att du inte vet vad jag gör.
Du vill inte att någon gör mig illa. Men vad gör du?
Du är den som sårar mig mest. Varför?
Varför kan du inte förstå att det här inte funkar längre. Det har gått för långt.
Du straffar bara dig själv genom att bara finnas där halvt, inte helt.
Så jag ber dig, gör ditt val snart, för snart tillhör jag någon annan.
Sluta såra mig och visa att du älskar mig, visa att jag är den enda för dig.
Visa att kärleken slår allt.