Jag fryser och det gör ont. Kylan tränger in genom mina ådror och får mig att skaka av rädsla. Finns du kvar? Hör du mig? Mitt hjärta skriker efter dig men du finns inte här. Det är så svart, så mörkt. Jag ser ingen utväg, jag ser ingenting. Mina ögonlock tyngs ned av trötthet men jag vågar inte somna. För då ser jag dig. I din ståtlighet. Du är så vacker. Ditt mörka hår, dina gröna ögon. Jag känner mig så nedkyld, så tom. Men ändå så bränns det i ögonen och på mina kinder. Tårarna känns som små knivar som river upp mitt ansikte. Jag försöker ställa mig upp men någon eller något håller fast mig. Är det kylan, eller är det du? Mitt hjärta är trasigt, tomt. Ärren skaver mot mina revben och är en konstant påminnelse om att du en gång fanns där. Du finns där fortfarande men det är bara jag som ser det. Ditt namn är skrivet över hela mig. Inristat. Kalla det vad du vill men det vi har är kärlek. Den föddes, den river upp sår, den kväver oss. Du och jag.

Vi som ska leva med varandra förevigt. Varför stannar vi kvar?

Ungefär sådär känner jag just nu. Sårad, förstörd, besviken, arg, ledsen och förvirrad.Det fanns en tid i mitt korta liv då jag trodde på ödet. Att det som händer, det händer. Konsekvenserna av det är ditt liv. Konsekvenser av saker som har hänt och händer formar ett liv. Skulle ingenting hända så skulle det inte finnas något liv alls.

Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre så. Att människan aldrig skulle finnas, ingen utveckling, inga krig. Inga konsekvenser. Det enda som skulle finnas var djur och natur som det var från början.

Människohjärnan är farlig och skrämmande. Vad som helst kan gå snett och du kan vara rullstolsbunden föralltid. Eller om du inte hade stått där just den sekunden så hade du klarat dig. Hälften av ditt liv lämnas åt slumpen. Din stil, dina vänner, din partner. Ingenting påverkas av dig själv, du lär dig ingenting från dig själv. Allting påverkas av andra och du lär dig på grund av andras handlingar.

Vem är jag? Vad gör jag här? Vad är mitt syfte på den här planeten? Vad ska jag sträva efter? Dessa frågor dyker upp dagligen och man hamnar i sin egen tankevärld. Vissa blir så djupt försjunkna i sina egna tankar så att de aldrig kan ta sig upp igen. Man fastnar helt enkelt, vet inte vilket väg man ska ta. Det känns som att det är ditt jag är påväg. Ut i dimman.

Jag mår inte bra. Det känns svårt att erkänna det. Jag säger det högt för mig själv och försöker förstå, analysera vad det är som gör att det gör så ont. Hur jag kunde hamna här igen, på bottens botten. Kärleken gör ont, så är det bara. Men sann kärlek håller förevigt bara man vill det själv, vill man hålla lågan uppe så kämpar man. Men kämpar tills man blöder, man kämpar tills det inte går att kämpa mer.

Om det inte fungerar så ger man upp. Hur mycket man än försökte och hur mycket man än kämpade så var det inte menat så. Men om det är menat så slutar du inte kämpa, aldrig någonsin.

Jag har hittat min själsfrände, mitt ljus i mörkret. Ett liv utan honom finns bara inte.

Jag känner mig förvirrad, allt är suddigt. Det var inte menat att det skulle vara jag och han. Men ändå så står vi här, hand i hand. Öga mot öga. Jag släpper dig inte och du släpper inte mig.

Ingen kan acceptera mig i ditt liv. Det gör något så sjukt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Denna känsla har jag haft förut. För många gånger.

Tro mig, jag har kämpat, jag har kämpat så hårt så att mitt hjärta blöder.

Jag har sett en vän långsamt dö inombords rakt framför mina ögon. Jag har sett min pappa gråta av ren sorg. Jag har sett min mamma mållös, förtvivlad. Jag har långsamt lett mig själv ner i en avgrund så djup att inte ens du kan hjälpa mig upp. När jag säger DU menar jag du som älskar mig men som inte vill älska mig egentligen. DU som hjälpte mig när jag inte kunde stå på mina egna ben mer. DU är mitt ljus.

Jag älskar min mamma och pappa, så mycket så att det gör ont ibland. Den dagen du grät framför mig, pappa. Den dagen dog jag inombords.

Ingen kunde rädda mig, inte ens DU.

Den dagen du inte ville leva med pappa längre, mamma. Den dagen dog jag inombords.

Men jag älskar dig mamma, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Jag säger inte att det är någons fel att jag mår såhär. Det här är mitt öde, mitt liv. Om jag trodde på Gud så skulle det här vara hans utmaning till mig. Han testar mig, Han prövar mig. Men jag tror inte på Gud. Jag tror inte på någonting.

Inte på hopp, inte på tro, inte på kärlek.

För det DU och JAG har är varken hopp, tro eller kärlek. Det är ödet, slumpen och valet. Utan dessa tre hade ingenting funnits.

Skulle man sammanfatta mitt liv med ett ord så skulle det nog vara Tragedi.

Det jag har fått gå igenom under mitt liv är ingenting någon människa ska behöva uppleva. ÄR man inte tillräckligt stark, faller man. Man faller och faller och faller. När man väl landar inser man att allt man någonsin gjort var bortkastat. För vem bryr sig om detta när du eller jag inte finns längre. För alla ska vi dö, alla vi känner, alla vi någonsin träffat ska dö. Kanske inte nu, kanske inte imorgon men det kommer. Tidigare för vissa, senare för andra.      

Mamma, är du nöjd med ditt liv, är du lycklig? Jag tror inte det. Tårarna rinner när jag säger det, men mamma, du mår inte bra. Jag om någon vet att du inte vill visa det för någon, att du ska vara stark för att du är mamma. Men mamma, du är en människa också. Du har känslor. Sluta ignorera de och hantera de istället. Du har för mycket att leva för, för att vara ledsen. 

Pappa, sedan mamma försvann har du inte haft någon. Det var sex år sedan pappa. Du säger att du är nöjd såhär men jag vet inte om jag tror på det. Du är en människa du också. Lev ut ditt liv så länge du kan. För en dag så kanske det bara tar slut. Vem vet.

Men hur ska jag göra då? Jag ser ingen framtid utan mitt ljus. Ingen av oss mår bra av allt som hänt. Men vi älskar varandra och så länge man gör det så släpper man inte taget. Vi har försökt släppa förut men det går inte. Jag skämdes idag och bara DU vet exakt varför. Jag är så ledsen p.g.a. det. Men inget är lätt just nu, inget är enkelt på något sätt. Jag har skämt ut mig förut. Blottat mig själv totalt, vänt uppochner på mig själv och skakat. Det hjälpte inte mig någonting. Ingenting alls.

Först förlorade jag min bästa vän, sedan blev jag lurad på min värdighet, sedan blev jag utstött, kränkt. Hatad.

Ingen fanns där, ingen ville finnas där. Jag skrek efter hjälp men ingen lyssnade, ni hörde mig men ni lyssnade inte. Nu handlade det om att leva eller dö, att ge mig själv en ny chans eller att bara ge upp. Jag försökte igen.

Lyfte mig upp på skakande ben, men rivsår och ärr över hela kroppen. Alla kunde se hur förstörd jag var, men ingen hade hjärta nog att hjälpa mig. Ingen höll min hand när jag behövde det som mest.

Jag levde som i ett vakuum. Det gick framåt men ingen fanns bakom spakarna.

Sedan kom DU. Jag blev kär, jag kände mig levande igen. Du är den enda som håller mig vid liv idag. Ett år och tre månader är ingenting egentligen. Men det är någonting för mig för det är dig det handlar om, ingen annan.

Under tiden har vi båda gjort misstag och snedsteg. Men vi kämpar vidare. Eller gör vi det? Jag gör det men vill DU verkligen vara kvar. Du tvekar, funderar men kommer inte med några svar. Kommer vi verkligen att klara det här? Övervinner kärleken allt?

Mamma, jag förstår mer än vad du tror. Jag förstår för mycket. Jag mår inte bra av allt jag faktiskt förstår. Jag känner mig äldre än vad jag är. Jag känner mig inte som mig själv. Jag är beredd att ge upp. Jag står på klippkanten. Jag hör det mörka, mäktiga havets brus långt nedanför mig.

Men ska jag hoppa eller ska jag hoppas?

Mamma, jag är sexton år och jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.