Jahaja. Ska jag berätta om mig själv? Hmm.. Tjej, 17 år från Väsby. Är sjukt envis och bestämd av mig men samtidigt skitlarvig och har svårt att bestämma mig. Allt på en gång vettu. Har en ganska skadeglad humor. Älskar när folk gör illa sig (om det inte är allvarligt såklart) och även när jag själv gör illa mig är skitkul. Är rätt lugn som person skulle jag tro, kan ta det mesta och är faktiskt inte rädd för något speciellt förutom spindlar. Mitt självförtroende är väl sådär. Jag tycker själv att jag ser okej ut men jag vet att jag är grymt stark som person. Har svårt att släppa in folk måste jag väl tillägga också. Jag låter verkligen asrolig men vafan.. Lite glad är jag väl ibland ;) mitt största problem är nog mina ångestattacker som jag får varje gång jag är ensam. Mest på kvällen dock.

Har haft ett helvete till liv redan i tidig ålder. Flyttade tills Väsby 2003 efter att ha bott i Skogås sen jag föddes 1993 på Huddinge BB. Anledningen till att jag flyttade från Väsby var för att mina föräldrar skiljde sig. Morsan hade träffat en ny.
Då fick jag börja om mitt liv i Upplands Väsby i Runby skolan. Jag var knappt 11 år då så jag släppte mina gamla kompisar ganska snabbt och fick nya i Runby. När man var elva så var det rätt viktigt att ha en "bästis". Jag fastnade rätt snabbt vid Ronja och vi höll ihop i drygt två år. Vi gjorde allt tillsammans och jag hade inte en blekaste om vad ett så kallat problem var. Visst, mina föräldrars skiljsmässa var färsk som fan men det började jag inte tänka på förrän jag blev äldre.

2007 sprack allting. Alla drömmar gick upp i rök och vi hade verkligen bara varandra.
Min bästa vän blev misshandlad av närstående och jag tog ställning till det såklart. Det jag inte visste var att det skulle hoppa upp och bita mig i arslet senare i livet. Ronja förändrades snabbt och bara sjönk på något sätt. Vi gled ifrån varandra då jag samma år är med i en egen rättsprocess gentemot en människa jag trodde att jag kunde lita på. Vi blev ensamma till slut. Ingen fanns där som förstod. Som förstod just vår sorg och förtvivlan. Detta ska jag skriva mer om senare.

Livet knatade på och vägknölarna blev bara större och hårdare att ta sig över. Till slut stängde jag bara av. Ingen kom varken ut eller in ur min bubbla. Hjälpen fanns där överallt men inget trängde sig igenom min mur som jag hade byggt upp under 5 års tid. Ända sedan mina föräldrars skiljsmässa. Jag stängde in mig själv och bara föll. Djupare och djupare ner i skiten. Ville jag ha uppmärksamhet? Ja. Lekte jag med folks känslor? Ja. Gjorde jag det medvetet? Nej.

Sedan kom Jörn. Som en "riddare i nöden". Han pekade ut vad som var rätt och fel. Han skyddade mig och drog mig ut ur skiten jag satt så jävla djupt ner i. Vi bråkar ofta och jag blir riktigt rädd flera gånger. Men inte för honom, för mig själv. Han hade rätt för det mesta och ville styra allt som han själv ville. Jag accepterade detta utan att veta varför. När vi har hållit ihop i två år och drygt en månad så händer det som inte fick hända. Olyckan som jag har berättat om så mycket. Hela mitt liv vändes uppochner och jag var ensam igen. Han är påväg tillbaka men han blir aldrig den har varit.

Idag går jag på gymnasiet. Mikael Elias Teoretiska Gymnasium i Sollentuna. Jag trivs som fan men själva skolarbetet går väl sådär. Den 21 ska jag till BUP på mitt första möte efter en sju år lång depression. Den 21 hände olyckan och Jörn var 21 när jag träffade honom. Vi hade varit tillsammans i 2 år och 1 månad när olyckan inträffade. Även där 21. Skitcreepy. Aja. Nu ska jag inte tråka ut er mer men detta var alltså lite om mig.

peace.