Det ovanstående har aldrig varit klarare för mig. Innan olyckan så skrämmer det mig hur mycket jag faktiskt tog för givet. Att min familj alltid fanns där. Min mamma, min pappa och min syster främst. Jag tog alltid för givet att kunna ringa min pojkvän bara för att höra hans röst och bara för att veta att han fanns där. Även om vi bråkade. Den 21 augusti förändrades allt. På fredagen den 20 så hade jag Bella och Zäjneb över hos farsan. Vi hade det skittrevligt och skrattade mycket. De sov över hos mig. Jörn ringde vid tre på morgonen för att berätta att han nästan var hemma. När jag tänker på det idag så skulle jag göra allt bara för att få höra de orden. "Jag är hemma snart." Det är nästan så att jag börjar gråta när jag tänker på det. När ska han kunna säga de orden igen? När kommer han att kunna säga att han älskar mig igen? Så sista gången jag pratade med min pojkvän var den 21 augusti runt tre på morgonen. Det jag inte visste var att några timmar senare så skulle hela mitt liv vändas uppochner. Nästa dag vaknade jag vid tio för att jag trodde att jag skulle börja jobba klockan 12. Därför ringde jag inte honom. Det var en lördag och jag trodde att han sov. Det visade sig att jag började jobba klockan 2 och inte 12. Så jag åkte till morsan och somnade. Jag funderade på att ringa honom flera gånger men jag ville inte riskera att väcka honom. Vid 1 körde mamma mig till jobbet. Då ringde jag men fick inget svar. Jag började jobba lite senare och lade mobilen i skåpet där mottagningen inte är den bästa. Jag kom tillbaka efter en stund för att se om han hade ringt tillbaka, men det hade han inte. Vilket var konstigt, jag fick en jätteskum känsla i magen och fick för mig att det kanske hade hänt något. Jag gick tillbaka ut och kom inte tillbaka till omklädningsrummet förrän vid 6 på kvällen. Då hade jag fått ett sms. Från han kusin. "Ring, det är allvarligt." Det första som slog mig var att det var Jörn som skrivit från sin kusins mobil. Jag ringde upp, men det var inte han som svarade. Jag fick prata med Jörns bror. Sedan var det kört. Jörn svävade mellan liv och död och det fanns absolut ingenting jag kunde göra. Inget alls. Olyckan hade skett redan vid 12.. Han var vaken och jag kunde ha ringt. Jag blev arg på mig själv och ville inte tro att det hade hänt. Det fick bara inte ha hänt. Han hade lovat att aldrig göra så mot mig. Aldrig skrämma mig så men det gjorde han. Ingenting var självklart längre. Jag kom på mig själv med att ligga och stirra på mobilen för att han kanske skulle ringa och säga att allt var okej. Jag tände ett ljus varje kväll och jag bad. Bad för att detta inte var slutet. Det fick inte sluta såhär. Han fick bara inte gå. Första gången jag såg honom efter olyckan var helt overklig. Det var inte han. Visst, hans mörbultade kropp men det var inte han. Inte han som person. Vem skulle han vakna som? En sak har jag förstått. Jörn som alla kände honom dog den 21 augusti 12.20 på dagen. Han finns inte mer. Vissa sidor finns kvar. De sidor jag älskar finns kvar. Men inte den gamla Jörn. Jag älskar honom lika mycket fortfarande om inte mer. För att jag ser honom. Jag älskar honom, han älskar mig. Mer behöver jag inte. Aldrig ska jag ta honom för givet igen, varje gång hans namn står på displayen så hoppar mitt hjärta till. Du och jag. Föralltid. Inte ens döden kunde skilja oss åt. Tänk på detta nästa gång du bråkar med någon du älskar.