Jag vet inte. Jag hatar att inte veta. Jag hatar att känna såhär. Jag vill inte känna såhär. Snälla, berätta för mig hur du känner. Jag vill veta. In i minsta lilla detalj utan undantag. Allt ska med. Varenda sekund. Få mig att stanna, få mig att smälta. När jag tänker på dig tänker jag på oss. Hur allt har varit, hur allt kommer att bli. Du känner mig, eller? Känner du verkligen mig. Vågar du? Vågar du lita på mig? Du vet att jag kan krossa dig lika lätt som förra gången. Därför vill jag veta. Vad det är som gör att du gång efter gång alltid sträcker ut handen, bjuder in mig och vill att jag ska stanna, förevigt. Jag kan inte svara på vad jag ser än. Det enda jag kan lova är att du inte kommer att förlora mig lika lätt den här gången. Den här gången finns det ingen som kan stå i vägen.

En sak blir jag nästan rädd för. Ibland sitter man och tänker på vad personen man ska leva resten av sitt liv med gör just nu vid just den här tiden. Jag ser faktiskt ett ansikte. Kan du gissa vilket?