Oj oj oj.. Vad allt känns konstigt. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte om jag vill veta vad jag känner. Jag vågar inte. Jag orkar inte ta samma väg igen. Jag vägrar erkänna att jag vet vart den vägen leder. Men den vägen är ju så ljus, så underbar. Fast jag litar inte på dig. Inte ens lite. Jag sträcker ut min hand och ber till allt som går att be till att du tar min hand i din. Även fast jag vet att du inte kommer att göra det. Inte igen. Alla förtjänar inte en andra chans. Inte jag iallafall. Men en sak måste jag fan få klämma fram.

Jag saknar dig så mycket så att jag blir knäsvag. ♥